07- Min bästa vän

När man var liten hade man en bästis som man bara lekte med och tillsammans uteslöt man alla andra kompisar i ens närhet. Nu kan jag inte benämna en bästis men jag har många bästa vänner som betyder mer än något annat för mig. Vad skulle jag vara utan er?

Tina är en av mina äldsta vänner som fortfarande alltid finns där hur länge det än går mellan gångerna vi ses. Vi har gått i samma klass sen ettan men det var en dag i mellanstadiet som vi vart kompisar på riktigt. Det var pannkaka den dagen och alla andra hade gått från matsalen utom jag och Tina. Vi satt vid olika bord och åt och helt plötsligt säger Tina; hur många har du ätit? En pannkakstävling senare och vi var vänner för livet. Sen dess har vi varit Hanson-fans och skrivit världens längsta berättelse om när vi träffade dem. Ägnat större delen av en sommar åt att titta på hela fotbolls-em i repris. Spenderat varje helg i Romme Alpin från det de öppnade tills de stängde. Blivit utslängda från Harrys eftersom det var 1.5timme sen de stängde, hur vi lyckades stanna inne så länge har jag ingen aning om. Det är några av de minnen jag har och jag tror det kommer bli många fler i framtiden.




Sara & Madde träffade jag under högskoletiden. Sara och jag träffades första dagen på andra terminen. Vi skulle vara två och två och det blev hon och jag. Vi klickade direkt och sen dess har vi kunnat prata om allt. Vi delar samma värderingar och fem timmars diskussion med henne känns som en halvtimme. Vi har även samma förkärlek för öl och det har varit många fina fester tillsammans med henne.
Tre terminer efter att jag och Sara träffades började vi läsa musik och där träffade vi Madde. Det var efter vår första klassfest som vi riktigt lärde känna henne. Sen följde två terminer med intensiva dagar fyllda av sång, dans och musik och självklart fest. Ingenting kan slå våra musikklassfester.
Det sägs att man ofta träffar vänner för livet under högskoletiden och det stämmer verkligen!



Men om det ska finnas en bästis av alla bästa vänner så är det Kicki. Hon kom till vår klass i 9an och sen dess har det varit vi- Kicki och Fia. Ingen kan förstå mig som hon. Vi delar så mycket. Hon är den jag skulle kunna ringa mitt i natten om jag behövde. Vi kan sitta en hel eftermiddag och glo på tv och inte säga ett ord men det gör inget. Ett tag var vi osams och pratade inte på mer än ett år. Efter det vet vi verkligen vart vi har varandra och det känns som att vår vänskapsrelation har blivit ärligare och starkare efter vårt uppehåll. Jag kan tänka mig den dagen vi blir pensionärer och sitter och bygger pussel, tittar på fotboll och pratar gamla minnen från det vi var unga.



Det sägs att ens riktiga vänner är de som finns kvar där även om man inte hörs varje dag. Att när man väl träffas så känns det som om det var igår även om det gått flera månader eller år. Det är bara att ta upp tråden där man slutade sist.